 |
| Patrik i scenen Ölundret, Polhems Huvudwerk 2011. |
Vi tillägnar årets Huvudwerk Patrik Freij 1969-2013. Patrik var en unik skådespelare och regissör som såg allas värde och lyfte var och en till sin högsta potential. Utan Patrik hade Polhems huvudvärk aldrig mildrats. En nyskapare!
Så stod det i vårt programblad för Polhems Huvudwerk den här sommaren. En dag strax efter midsommar föll en tung skugga över sommargrönskan. Patrik Freij var inte med oss längre. Han hade kämpat en tung kamp under våren och vi var många som hoppades att han skulle orka igenom.
Den dagen växte ett beslut fram inom ensemblen: vi ska använda vår sorg som drivkraft.Nu lägger vi inte ner, utan vi spelar till Patriks ära, för att fira att vi har varit med om honom och för att tacka för vad vi fått genom att möta honom. Och så blev det. I pjäsen finns en scen där Polhem skapar "Ölundret i Sorunda". Vi fick vara med om Teaterundret i Sorunda i år - fullsatta föreställningar, publik som tackade för skratt, tårar och hopp när de gick hem. Och vi gjorde det tillsammans.
Patrik var en människa som både på scenen och som person lyste upp ett rum bara genom att finnas där. En lågmäld glimt av hopp följde honom. Han hade en blick för tillvarons ofrivilliga blandning av tragedi och komik som gjorde att man kunde andas friare och djupare.
Vi vill ta vara på den blicken när vi går vidare med drömmen som ingen kan ta ifrån oss: drömmen om att varje människa ska känna att hennes liv är vackert och viktigt, att hennes röst och historia räknas.
En gång berättade Patrik för mig att han har skapat Körsbärsdalen på Junibacken - Astrid Lindgrens sagohus på Djurgården. Han hade ritat, sågat, målat och byggt det landskap där Skorpan och Jonatan möttes igen på andra sidan tid och rum, på väg mot ljuset. I höst tänker jag ta mig till Junibacken för att återse Körsbärsdalen. Jag tror den blommar för Patrik Lejonhjärta.
Vi har varit med om dig
vi kan aldrig förlora dig (efter Jacques Werup)
Ylva Eggehorn
 |
| Patrik i Uppsalascenen ur Polhems Huvudwerk 2011. |
Patrik, ditt minne lever
När jag först såg Patrik var det på Varietéteatern. Hans scennärvaro var påtaglig. Han var rolig men också naken - man kände kontakt. Genom gemensamma ansträngningar i Teaterföreningen Polhem lyckades vi skapa en budget för att få med honom i vår pjäs Polhems Huvudwerk. Charlie dammsög bygden på lokal sponsring och så kunde vi engagera honom. Vi var så glada.
Jag upplevde honom som en förespråkare för den fysiska teatern och han hade alltid tusen idéer till hur man kan gestalta något fysiskt på scen. Gärna med hjälp av enkla attribut. Hans medhjälp i regin 2011 låg också mycket i detta vilket bidrog till en schvung av musikalisk rörelse inte minst i övergångarna mellan scenerna I Polhems Huvudwerk. Detta är också ett grepp som vi behållit i pjäsen och som kommer leva vidare då vi spelar i framtiden.
Maria Bengtsson
En sista dans
Jag hade fått skjuts av Mikael Eggehorn till Hannahgården. Vi kom fram just när det var dags för dansen runt midsommarstången. Jag tog gitarren och hängde på musikanterna. Vi spelade och stämningen var på topp. Små grodorna, vi äro musikanter ifrån Skaraborg avlöste klassiker efter klassiker. Det var sommar och glädje och vi dansade och sjöng.
I vimlet av människorna såg jag Patrik Freij. Det hade väl gått ett tag sedan vi sist träffats. Han hade varit med till och från med i Polhemspelet den senaste tiden. Jag förstod att han inte hade mått så bra. Det hade han förklarat för mig, när vi hade träffats förra gången på en fest.
I vimlet av människorna såg jag Patrik Freij. Det hade väl gått ett tag sedan vi sist träffats. Han hade varit med till och från med i Polhemspelet den senaste tiden. Jag förstod att han inte hade mått så bra. Det hade han förklarat för mig, när vi hade träffats förra gången på en fest.
Så nu stod vi där, tillbaka på Hannahgården, vi sa inte så mycket. Jag bjöd på en öl och efter en god stund var jag tvungen att fråga. Så nyfiken jag var på hans yrke som skådespelare. Även om jag kunde få några tips och råd på hur jag själv kunde utvecklas. Jag frågade Patrik:
"Hur gör man för att spela sig själv när man är på scenen?" (Vi höll på att öva för fullt inför Polhemspelet.)
Han tittade på mig och sedan sa han:
" Du är aldrig dig själv" sa han.
Det var det sista mötet. Livet är en dans på knivens egg.
En dikt av Ylva Eggehorn:
Stå still i smärtan
Rotad i det som är ljus
Låt svärdet gå genom dig
Kanske det inte alls är ett svärd
Kanske det är en stämgaffel
Du blir en ton
Du blir den musik du alltid
Längtat efter att få höra
Du visste inte att du
Var en sång
Saknad
Minnet är sorgens flisa som påminner oss. Ditt arv kommer att bäras fram i gåtornas svar. Över fjällets toppar syntes din kraft och energi, i vattnet lekte fiskarna som din lekfullhet. Här landar själen mjukt.
Livets teater lämnade oss stumma, att minnas vårt sista möte. Är den kraft som gör att jag orkar stå ut. Ängslig i kylan hör vi rastlösa tankar som ekar över vårat förstånd. Att aldrig få se dig igen smärtar.
Jens Holmberg
